Anne på Grönkulla i den första kompletta översättningen någonsin utan andra utgåvors strykningar och tillägg. L.M. Montgomerys älskade klassiker om den föräldralösa Anne i nyöversättning av Eva Ström 2022.
”Ni vill inte ha mig”, ropade hon. ”Ni vill inte ha mig för att jag inte är en pojke. Jag borde ha förstått det! Ingen har någonsin velat ha mig. Jag borde ha förstått att det var för bra för att vara sant. Jag borde ha förstått att ingen ville ha mig, på riktigt.”
Anne har tagits från barnhemmet för att få ett hem hos det gamla syskonparet Marilla och Matthew på Grönkulla, men en förväxling har skett. De ville egentligen ha en pojke. Men kanske kan hon ändå få stanna?
L.M. Montgomery föddes 1874 på Prince Edward Island i Kanada där boken utspelar sig. Anne på Grönkulla blev då den kom ut 1908 en omedelbar succé som har älskats av många generationer. I det nyskrivna efterordet av översättaren Eva Ström diskuterar hon hur tidigare översättare har lagt till och tagit bort passager, där till exempel innehåll som kunde tänkas vara sexuellt färgat ströks. I efterordet ger Eva Ström en inblick i hur hon själv arbetat för att göra en så trogen och fullständig översättning som möjligt för vår tid. Eva Ström har tidigare hyllats för sina översättningar av Shakespeares sonetter.
Han behövde en våldsam kärlekshistoria mellan sig själv och omvärlden och så blev det, en ömsesidig och kraftfull förälskelse bröt ut mellan honom och resten av mänskligheten och den har inte gått över än.
Geir Gulliksen, född 1963, är en av Nordens mest uppmärksammade författare. Han har tidigare gett ut Berättelse om ett äktenskap. Här närmar han sig Markusevangeliet, och väver ihop det med en berättelse om en förälskelse. På ett genomskinligt språk visar han en Jesus som vi aldrig sett honom förut.
Stockholm, sommaren 1999. Som enda tjej kommer 22-åriga Karin in i ett killgäng, och förstår äntligen hur man lever utan att gå sönder. Men någon tar sig igenom ändå, inifrån.
Ur Benitosommar:
Hampus bor i ett ombyggt litet vindsutrymme på Tyskbagargatan 4, med sista biten av trapporna helt täckt av sneakers. Det luktar tegel och vitt vin när jag öppnar dörren. Han fyller 23 år idag och det är första gången jag kommer hem till honom. Över de vita väggarna och snedtaken har han målat svarta parallella Mondrian-linjer på diagonalen, storbildsteven visar nån Premier League-match men ljudet är avstängt, istället är radion på. Erik sitter i IKEA-soffan, Hampus i en Carl Malmsten-fåtölj i basketlinne och gråa bomullsshorts med en handduk över axlarna. Han reser sig när jag kommer och går mot duschrummet.
– Välkommen Tuppen! Glas finns i köket. Jag måste ta en dusch för att vakna till lite.
– Tack. Och grattis!
Musiken från radion avbryts av en NRJ-jingle.
– NRJ? säger jag.
– Tuppen jag har lyssnat på så jävla mycket kreddig musik i mina dar. Men jag har kommit fram till att hits är bäst. När Backstreet Boys ”I want it that way” kommer på radion några timmar senare ställer vi oss upp och dansar, som på en överenskommen signal, och nu måste vi vidare. Det blir min första kväll på Stureplan, hittills har jag bara gått till Tranan, Tuben, Hannas och de andra ställena som är kvalitetssäkrade av tidningen Pop, men nu går vi till Obaren, och det känns befriande att gå in i det svarta rummet. Det här är en annan värld: mindre förutsägbar, mer kravlös. Det är proppfullt och Hampus tar sig igenom massan fram till baren och kommer tillbaka med två öl.
– Tuppen, 90-talet är snart över. Tiden är förbi när man ska stå och stirra på nån som taktmixar. Håll mina öl!
Boken vänder sig till studenter inom lärarutbildningen, till redan verksamma lärare och pedagoger samt till andra intresserade.
”Språk i samspel. Retorik för pedagoger” introducerar, fördjupar och kombinerar två olika perspektiv på språk och samspel i skolans värld, nämligen ett retoriskt perspektiv och ett samtalsperspektiv. Perspektiven syftar till att dels ge en fördjupad syn på olika kommunikativa situationer i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, dels göra läraren medveten om vilka redskap som finns att dra nytta av.
Under arbetets gång har manuset provats ut i undervisningen, och det har förändrats och bearbetats utifrån de synpunkter som studenter och undervisande lärare har lämnat. Några studentröster om boken:
”En bok som väldigt tydligt förklarar och instruerar dig i hur du kan bli en bättre talare.” ”Bra, informativ och relevant för läraryrket.” ”Boken har tydliga exempel och ett språk som inte är tillkrånglat.”
Författarna undervisar på kurser i retorik och muntlig framställning inom lärarprogrammet vid Stockholms universitet. Dessutom är de verksamma som forskare och författare inom retorik, samtal, interaktion i lärandesituationer och mönster för text och tal.
Emma går ut nian i en skånsk småstad under mitten av 80-talet. Hon är trött på sina trista vänner och på att stå och frysa utanför diskot på fredagarna. Då möter hon den svartklädda Nina, som verkar fri och annorlunda. Men vänskapen visar sig bli komplicerad.
Ur Blodapelsin:
När jag syr en raksöm på maskinen och allt stämmer. När motorn smattrar sitt jämna ljud. Då kan jag känna en ilning i mig. Som om jag hade en rytm där. Jag undrar om den rytmen kan komma ut. Upp i huvudet, ut i händerna, ner i fötterna. Så att den är med mig i uppehållsrummet och i matsalen. Och när jag träffar Nina nästa gång.
Blodapelsin skildrar Emmas kreativitet, sexualitet och sökande efter identitet, i en tid före Facebook och mobiltelefon, i en tid när tåget stannar i Malmö och man tar flygbåten över till Köpenhamn.
En uppgörelse med historiens påträngande röster och en bön om befrielse. Ur familjealbumen, böckerna och filmerna stiger de döda och pockar på uppmärksamhet. Det sedan länge förträngda lever sitt eget liv, bland alla artefakter som omger en människa. Det förlutna tränger sig på och ömsom hjälper, ömsom trasar – en kamp i nio cirklar.
UrTidebok:
Jag tänker det att all den här trycksvärtan, den är ju ändå din på något sätt. Ligger där som en tunn plastfilm över pappersmassan, lite som andedräkten en gång täckte mina fönster, jag kunde inte se, drog någon gång med fingret över rutan, skrev.
Såg då människor på gatan; gamla kvinnor, små barn, någon gång en ensam man, någon gång en varelse i huva, sakta komma gåendes med hund.
Men under dina andetag immade bokstäverna jag skrivit så fort igen. Stod där med fuktiga fingrar och såg versalerna försvinna en efter en.
En novell som utspelar sig i New York och handlar om skådespelerskan Katya Piechowski, som kämpar för att få igång en avstannad karriär och samtidigt förhålla sig till en frånvarande pappa.
Ur Audition:
Castingagenturens kontor ligger i Garment District, på 39:e gatan mellan åttonde och nionde avenyn, längst upp i byggnaden, man kan bara komma dit med en industrihiss för tung last. Den sänker sig ner till mig, lyfter mig långsamt upp igen och öppnar sig äntligen mot en trång korridor fylld av kroppar, ben, armar, fötter, jag får akta mig för att inte snubbla över dem. Det finns ingen stol åt mig. Jag sätter mig på golvet bredvid en palm av plast. Jag trodde det här var en audition, men det liknar mer ett open call. Efter en stund börjar rollbesättarassistenten prata:
– Återigen, vi ber om ursäkt. Den audition som skulle varit idag har ersatts av ett open call eftersom teamet kände att man inte hade tillräckligt många kandidater. Anmäl er till mig så får ni pröva för respektive roll i den ordning ni har kommit.
Jag anmäler mig, går tillbaka till min plats. Hur länge kommer jag behöva vänta? Det är många här. Jag var glad när jag vaknade i morse. Jag minns det tydligt, känslan när jag hörde grannen öppna balkongdörren nedanför och kände lukten av rök ringla in lägenheten. Balkongdörrens knakande, röklukten blandat med kall morgonluft, min tanke: det är en bra dag idag.
Ska jag gå?
Tjejen som sitter bredvid mig tittar på mig försiktigt, hon vill ha mitt tillstånd att börja prata. Jag orkar inte. Låtsas inte se henne, tar upp gratistidningen som ligger på bordet framför, jag är sminkad för att behaga de där inne på andra sidan, har täckt över mina porer med foundation, det gråa hårstråt jag hittade i morse är bortryckt från hårbotten.
De jag gick i high school med på Birch Wathen Lenox har hunnit bli jurister och advokater nu, köpt brownstonehus i Park Slope. Har pengar, barn. Mamma slet sönder sig för att jag skulle gå där till ingen nytta.
Ska jag gå?
Nej.
Jag orkar inte röra mig just nu.
Våld är en experimentell roman vars inre skeende handlar om att tvinga språket till underkastelse för att stå ut. Det yttre skeendet är arbetet ut ur en destruktiv kärlekshistoria med hjälp av språkets kraft.
Ur Våld:
Jag vill tugga på ord för att ha något att tugga på, det är självförsvar, det är alltid i självförsvar, utom när det är försent, då kan det vara att plocka upp krossade benbitar från en ryggrad som nyss dansade, benkross som krasar fram bokstäver jag inte vill höra, bokstäver som nyss var mitt namn. Jag okynnesskriver för jag inte vill umgås med annat än ord och andras meningar kan ingenting göra, de skorrar bara falskt mot den ton jag är låst i, jag är hänvisad till att borra djupare in mitt modersmål, det som är unikt för mig, imorgon kan jag konvertera till vilket språk som helst men ikväll behöver jag min barnatro, som den döende konvertitens begär efter prinskorvar på sin sista jul. Jag behöver er att förgripa mig på, jag behöver er för att förfalska min identitet, för att skriva om historien, för att tvinga er till underkastelse, jag behöver er för upprättelse, som substitut för makt, som tröst, för att kontrollera er, för att forma er efter mina önskningar, och det värker så skönt när jag hittar smärtpunkten och trycker till och det tröstar det mig så, för då är det inte längre mitt onda, då är det ert, ni ska tänjas, bändas, tills ruset kommer till mig, den kemiska chockstöten, belöningen. Det är detta ni är, efterhandskonstruktioner av neurala mönster, tankens oundvikliga biprodukt, något måste den ju bestå av till slut, bläck, pixlar, blyerts, tusch, jag varierar i oändlighet för att slippa umgås med någon annan än mig själv, för att stå ut i min ensamhet, för att ha något att göra när beredskapen höjts.
Siri är nyskild och gör en resa till Ukraina. Där möter hon Lorens, också han från Stockholm. Tillsammans framför de Bachmotetter: hon sjunger, han spelar altfiol. Lorens är gift, men de två dras till varandra. För Siri kretsar denna vår och sommar, i Ukraina och i Stockholm, kring Lorens och hennes längtan efter beröring.
Ur Den ryska sjalen:
Hotell Lito, Jalta. Det är ett nätt möblerat rum med vit säng, bord, stolar, en liten fåtölj vid fönstret och en balkong. Jag går in i badrummet och vrider på mässingskranarna i det breda handfatet av marmor. Jag gör mig ren och torkar mig på den manglade linnehandduken. Jag ser mig i spegeln. Jag frågar mig själv: Är det bra? Är det nu? Jag tittar in i mina ögon. Jag ser så allvarlig ut. Min hy har blivit solbränd. Jag tar på mig kjolen igen, och blusen, jag sätter mig på sängen. Den har ett gammaldags virkat överkast. Jag drar med fingrarna genom öglorna. En annan kropp.
Lorens kommer. Han har med sig två glas och en flaska som han ställer på nattygsbordet. Jag är torr i munnen. Massandravin, från Jalta, sött, ett dessertvin.
Han sätter sig bredvid mig på sängen.
– Hej.
Han låter blyg. Jag tycker om att han är blyg.
Det är varmt i rummet. Vi dricker av vinet.
Jag kände mig så tunn sista tiden med Martin. Jag frös. Det var som om ingenting fastnade på mig. Inte bara att jag blev magrare för att aptiten blev så dålig, utan också att allt jag hade att komma med var så blekt. Så ointressant i hans, i andras, i mina ögon. Jag kände mig som ett benrangel som gick runt och gjorde saker, inget kött, inget kön. Och när det tog slut. Kunde jag knappt ens gå runt och göra saker. Jag tyckte om filtar då. Filtar är sköna, om de är tunga och täta påminner det om en omfamning att ha dem på sig.
– Ditt hår är fint, säger Lorens. Och dina ögon… Det känns som om jag ska sugas in i dem.
– Vill du inte det då?
Han svarar inte. Han reser sig och går fram till balkongdörren, han öppnar den på glänt. Jag kan höra havet nu. Allt i rummet är vitt och utanför är det också ett mjukt vitt ljus.