Montgomeryexperten Laura Leden, fil. dr i översättningsvetenskap, skriver i sin essä i Sydsvenskan 7 juli 2022 att läsaren kommer närmare den fantasi- och tankfulla flickan Anne i den nya översättningen av Eva Ström. Likaså får litteraturen, landskapet och Annes djupa relation till naturen den centrala roll som författaren L.M. Montgomery avsåg. Sammanfattningsvis skriver Leden att den nya översättningen ger svenska läsare en möjlighet att lära känna Anne på Grönkulla på djupet och hon avslutar: ”Det är en resa värd att göra.”
”Eva Ströms översättning är som Anne själv: sprudlande nyfiken, kärleksfull inför vartenda majblomster och mossig däld, lätt dansande genom Avonleas skvallriga damer och Josie Pyes vassa kommentarer.” Så skriver Lotta Olsson i Dagens Nyheter Boklördag 21 maj 2022. I recensionen resonerar Olsson kring hur man som läsare gärna ser på nyöversättningar av älskade klassiker med en viss misstänksamhet. Olsson medger dock att hon kapitulerar: ”Det är så vackert att jag blir bländad, uppslukad på nytt av en bok jag har läst fler gånger än jag kan räkna.” Recensionen avslutas ändå med att Olsson placerar in Eva Ströms nyöversättning från 2022 intill Karin Lidforss Jensens från 1909 i sin bokhylla. ”Man ska behålla lite lojalitet med sina barndomsupplevelser.”
Tine Billing skriver i BTJ-häftet nr 10, 2022 att ”för den som ännu inte inte läst Anne på Grönkulla, eller tidigare har läst den, vare sig man är barn eller vuxen, ger denna version en njutbar läsupplevelse”. Billing tar också upp Eva Ströms efterord, som Billing menar ger god information om bakgrunden och kunskap om L.M. Montgomerys liv. Även omslagets lyfts fram , och Billing ser hur den allvarligt blickande Anne anger att hennes mer känsliga och inåtvända sidor framhävs.
”…the style is what makes this Swedish version a truly wonderful reading experience. Maud [L.M. Montgomery] would have been thrilled to know that her text was translated by a translator who has also tried her hand on Shakespeare’s poetry.” Så lyder ett utdrag ur den första recensionen av Anne på Grönkulla i nyöversättning av Eva Ström. Recensionen har tidstypiskt postats på Instagramkontot lmmontgomerynordic, där Laura Leden, som är fil. dr i översättningsvetenskap och flicklitteratur, recenserar nordiska Montgomeryutgåvor. Aglaktuq tackar och bugar. Recensionen avslutas med ”I hope this translation will find the cross-generational audience it deserves! … Anne’s many funny escapades will hopefully continue to entertain new generations of readers.” Läs hela recensionen här.
Enligt senaste numret av Vi Läser är den söta yrhättan ett minne blott. Istället har Aglaktuq velat lyfta fram det sårbara, utsatta och impulsiva barnet, inte minst med omslagsbilden.
I senaste numret av Senioren kan vi läsa att flickhjältarna är tillbaka. I vår är nämligen inte mindre än tre flickboksklassiker aktuella. Det gäller Kulla-Gulla som ges som teaterföreställning, det är Pippi som blir cirkusmusikal, och så har vi Anne på Grönkulla som Aglaktuq ger ut i nyöversättning av Eva Ström – kommer i bokhandeln i april.
Mor och dotter Eva Ström och Anna Vogel, hängivna Anne på Grönkulla-läsare sedan unga år, åkte tillsammans till Prince Edward Island för att gå i sin hjältinnas fotspår. Resan inspirerade dem att ge ut den första kompletta svenska översättningen av den älskade klassikern.
Lucy Maud Montgomerys Anne of Green Gables kom ut 1908 i USA. Berättelsen om den föräldralösa flickan Anne, som får ett nytt hem hos syskonen Cuthbert, kom året efter ut en svensk översättning med både strykningar och tillägg av Karin Lidforss Jensen. Författaren och Shakespeare-översättaren Eva Ström minns inte första gången hon läste klassikern:
– Det känns som en bok som jag alltid har läst, men jag borde väl ha varit runt 9-10 år. Det som fångade mig var att vi var lika på många sätt. Anne tyckte om böcker och dikter, och hon var intellektuellt ambitiös. Hon var lika duktig som pojkarna i skolan, hon tävlade med dem och höll inte igen. Det där kände jag igen mig i, berättar Eva Ström.
Anna Vogel, språkforskare och författare, minns att hon började med fel bok i ordningen – tvåan Vår vän Anne – eftersom första delen saknades där hemma. Detta rättade mamma Eva snabbt till:
– Jag fick första delen av mamma när jag var 10 år, det står prydligt uppskrivet i boken. Anne Shirley blev en av mina fyra favoritkaraktärer – de andra var Katitzi, Kulla-Gulla och Laura Ingalls Wilder. Jag älskade att läsa om barn som hade motgångar och upplevde orättvisor, som när Anne inte får samma fördelar som pojkar. Alla fyra bokserierna genomsyrades också av ett socialt patos som betydde mycket för mig, berättar Anna.
Eva och Anna läste om böckerna flera gånger, både i tonåren och i vuxen ålder. Detta var före 90-talets feministiska läsning av Anne of Green Gables och den övergripande uppgraderingen av klassiska flickböcker till litteratur:
– Att fortfarande gilla Anne på Grönkulla som vuxen ansågs länge som dålig smak, lite för romantiskt. Men det hindrade inte mig från att läsa om böckerna regelbundet. Det var mitt ”guilty pleasure”, jag kunde dem nästan utantill, säger Eva.
Ända sen barndomens läsning hade båda haft drömmen om att en dag åka Prince Edward Island, ön där Lucy Maud Montgomery växte upp och där Anne på Grönkulla-serien utspelar sig. 2017 bestämde de sig för att det var dags.
– Fastän vi pratat om det under så många år var känslan ”Va, kan man göra det här?” när vi väl bestämde oss. Bara att boka resan kändes overkligt, och euforiskt, som att vi skulle få åka in i böckerna, berättar Anna.
Att det fanns en stor turistindustri kring Anne Shirley var de väl medvetna om: Cavendish, förlagan till bokens Avonela, har förvandlats till ett smärre tivoli och det ville de undvika. Istället nosade Eva upp ett Bed and breakfast i närliggande French River via en artikel i New York Times. I tur och ordning besöktes sedan olika betydelsefulla platser: först Lucy Maud Montgomerys födelsehem, därefter hennes uppväxthem: resterna av hennes mormors och morfars numera rivna hem, dit Lucy Maud kom som 21 månader gammalt spädbarn efter att hennes mor dött i tuberkulos. De besökte också huset som utgjorde förlagan till självaste Grönkulla, ett vitt hus med gröna gavlar som tillhörde författarens släktingar, samt ett museum som drivs av ättlingar till den berömda författaren. Men som den språkforskare Anna Vogel är, hade hon också bestämt träff med Anne of Green Gables-forskare på University of Prince Edwards Island i Charlottetown:
– De hade förberett vårt besök genom att ta fram en mängd översättningar. Vi slogs av att det var länge sedan det gjordes en riktig nyöversättning till svenska, medan andra språk, som norska, hade färska översättningar. När vi hem åkte från Prince Edward Island kändes det som att vi ville fortsätta vara i böckerna. Hur skulle vi kunna göra det, hemifrån? Att ge ut en nyöversättning kändes plötsligt så självklart, särskilt som den senaste kom 1962, säger Anna.
Under mötet med forskarna hade Anna också fått en idé till ett nytt forskningsprojekt – att jämföra äldre, svenska översättningar av Anne of Green Gables. Redan tidigare visste både Eva och Anna att de tidigare svenska översättarna tagit sig stora friheter, till exempel hade en betydelsefull klänning i första delen blivit mossgrön när den i originaltexten var brun. När Anna började jämföra översättningarna blev det tydligt att de strukits ner och lagts till rätta för att anpassas till barn, trots att Lucy Maud Montgomery inte hade någon definierad åldersgrupp i åtanke. Under nyöversättningen märkte Eva samma sak:
– Porträttet av Anne har blivit ytligare genom dessa strykningar; den komiska, modiga Anne betonas på bekostnad av den introverta och tänkande. Det är verkligen dags att Anne of Green Gables kommer ut i en så fullständig och trogen svensk översättning som möjligt nu, som inte filats ner för att passa barn, säger Eva.
En annan faktor som inspirerade Eva och Anna att gå vidare med en nyöversättning var den storslagna naturen på Prince Edward Island:
– Jag hade alltid tänkt att Lucy Maud Montgomery var lite överspänd. Hur fantastisk kan en solnedgång vara? Men när vi besökte ön förstod vi med ens varför hon gett naturen så stort utrymme i böckerna. Här fanns sandstränder och havsvikar med blinkande fyrar, ljuvliga skogar, fält och åkrar, och de röda klipporna var verkligen lysande brandgula, berättar Anna.
Eva och Annas starka upplevelse av Prince Edward Islands natur har också påverkat översättningen. När Anne Shirley kommer till Avonlea sätter hon egna namn på sjöar och vägar, till exempel kallar hon en sjö för Lake of shining waters. Detta blev i Karin Lidforss Jensens översättning Mörka speglande vågen – något som är ändrat i den nya översättningen:
– Karin Lidforss Jensens översättning var inte bara den första, det är också den litterärt bästa och den mest stilbildande, trots strykningarna. Men det känns osannolikt att hon någonsin besökte Prince Edward Island. Sjöarna på ön var verkligen lysande – inte det minsta mörka. En sådan sak visar sig hur otroligt värdefullt det är för en översättare att besöka landskapet, säger Eva.
Förhoppningen kring den nya översättningen är att klassikern kan möta nya läsare, vars läsupplevelse försvårats av ett gammalmodigt språk:
– Jag har flera vänner som sagt till mig ”Jag vill läsa Anne på Grönkulla för barnen, men det funkar inte med den gamla översättningen, den är för stolpig. När kommer er nyöversättning?” säger Anna.
Anna och Eva hoppas att klassikern fortfarande ska kännas relevant, inte minst ur ett feministiskt perspektiv. Lucy Maud Montgomery inspirerades till romanens ramberättelse av en rubrik i en tidning: ”Äldre par söker pojke att adoptera som hjälp på gården, men får i stället en flicka”. Syskonparet Cuthbert planerar först att skicka tillbaka Anne till barnhemmet eftersom de velat ha en pojke som kan hjälpa till på gården.
– ”Ni vill inte ha mig för att jag inte är pojke” säger Anne i bokens inledning, och det är en av bokens nyckelmeningar. Ett budskap som genomsyrar boken är att en flicka är lika mycket värd som en pojke, och har lika mycket inombords. Det behöver tyvärr fortfarande sägas, inte minst globalt, avslutar Eva.
Anne på Grönkulla, i nyöversättning av Eva Ström, kommer i april. På omslaget, fotograferat av Zachary Roberts och formgivet av Agnes Stenqvist, syns Evas barnbarn Dagmar.
Eva Ström, född 1947, debuterade 1977 med diktsamlingen Den brinnande zeppelinaren. För Revbensstäderna blev hon belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2003, och 2010 kom hennes hyllade tolkning av Shakespeares sonetter.
Lucy Maud Montgomery, född 1874, debuterade 1908 med Anne of Green Gables. Förutom de nio böckerna om Anne, skrev hon tre romaner om den föräldralösa flickan Emily Starr och flera fristående romaner och noveller. Det föräldralösa barnet är ett återkommande tema i Montgomerys författarskap.
Tidigare översättningar av Anne på Grönkulla
1909 kom en något förkortad översättning av Karin Lidforss Jensen ut på Gleerups förlag, under titeln Anne på Grönkulla.
1941 utkom en ytterligare förkortad nyöversättning av Aslög Davidson på B. Wahlströms förlag med titeln Anne på Gröntorpa.
1962 kom ännu en översättning av Margareta Sjögren Olsson för Lindblads förlag. Denna är den mest summariska av dem alla och har stora likheter med Aslög Davidsons version. Även denna utgåva fick namnet Anne på Grönkulla.
1955 kom Karin Lidforss Jensens version ut i bearbetad form av Britt G. Hallqvist. Då tog verbens pluralformer bort, och en del ålderdomliga uttryck byttes ut.
1994 och 2018 kom nya bearbetningar av Christina Wessman. Ingen nyöversättning från originaltexten har gjorts sedan 1962 – förrän nu.
Karin och Anna på Bok- och biblioteksmässans Biblioteks- & berättarscenen 2018. Det blev snack om allt från maratonläsning i tunnelbanan till litterär salong i vardagsrummet.
Vill du berätta om hur arbetet med JE SUS (eller hur ska man leva) startade? Hur fick du idén? En sommardag satt jag i en skuggig trädgård och läste Markusevangeliet. Tidigare hade alla mina försök att tränga in i den religiösa ideologin slutat med att jag la ifrån mig bibeltexterna. Men den här gången upptäckte jag hur anmärkningsvärt porträttet av Jesusfiguren är; hur omogen och humörsjuk han verkar, hur starkt han önskar att sätta spår efter sig i världen – plötsligt såg jag hur mänsklig han är, och hur intressant han är, i kraft av sina starka motsättningar och olösliga konflikter.
Var det en text som du skrev i ett enda stycke eller redigerade du den mycket? Jag skrev texten i ett svep sommaren 2013. Det var en poäng för mig att skriva den i ett stycke, jag märkte att jag inte visste vilken genre jag skrev i – var det en kortroman eller var det en experimentell essä? Det var bägge delar, och denna dubbelhet ville jag utnyttja genom att skriva texten sammanhängande, utan stora avbrott. Jag lät texten ta utgångspunkt i en önskan om överskridande, omvälvning, hängivenhet; den typen av emotionella drivkrafter som jag hade identifierat mig med när jag läste Markusevangeliet den där sommardagen.
Hur skulle du säga att JE SUS (eller hur ska man leva) förhåller sig till Berättelse om ett äktenskap? Jag skrev texten JE SUS (eller hur ska man leva) först, och direkt efter började jag skriva Berättelse om ett äktenskap. Båda har ett emotionellt tryck, de skriver fram ett slags desperation som jag önskade och fortfarande önskar utforska.
